Att "välja" yrke

Det här med att livet är för kort kan komma ifatt en lite då och då, framförallt när det kommer till tankarna "Har jag valt rätt bana i livet?" när det kommer till yrke. Jag vet att jag har valt rätt då jag alltid vill arbeta i en inspirerande miljö. Den mest inspirerande för mig är just skolvärlden och att få undervisa/stödja andra människor. Om ett år har jag nått mitt mål i utbildningsväg vilket peppar mig så otroligt mycket nu sista året! Jag har varit inne på så många spår i mitt liv och hade väldigt svårt att bestämma mig. Det var teatern som fick mig att inse vad jag drömde om, vad jag ville och att jag vågade satsa. Det är jag så galet tacksam för idag! För det är kombon av dans och specialpedagogik jag vill kombinera! 

Andra jobb jag varit inne på

• Ekonomirådgivare - Låter sjukt tråkigt men jag tycker att sparande och ekonomi är roligt. Jag sitter jämt med min egen ekonomi för att göra den så stadig och givande som möjligt. Att hjälpa andra och "rädda" andra ur pengafällorna hade varit ett inspirerande jobb tror jag. Att få hjälpa andra att se sina pengar växa.
• Dietist - Av samma anledning. Jag vill se människor utvecklas. Precis som med sparande vill jag se dem nå mål de strävar efter. Bra kost är idag tyvärr verkligen en kategori idag som prioriteras bort. Jobbar mycket med mig själv och min egen kost att hålla den hälsosam. Att hjälpa andra nå samma mål hade varit kul, då mycket handlar om okunskap
• Journalist - Inte skvallerpress, utan mer seriösa reportage syftar jag på då. Träffa människor, få följa andra människors liv och berätta andra människors historier. Det hade varit en häftigt jobb! Att träffa så galet många inspirerande människor tror jag ger en mycket inspiration till sitt eget liv. Plus att jag skulle få betalt för att göra något jag älskar, att få skriva.
• Konditor - Älskar att baka! Har alltid gjort och kommer alltid att göra. En dröm som ligger kvar i bakhuvudet som kanske blir ett projekt när kroppen inte orkar att dansa längre kommer vara att starta ekologiskt konditori där man endast använder rättvisemärkta, ekologiska och närproducerade produkter - bara för att se hur det skulle gå. 
• Flygvärdinna - Att möta många olika människor från många olika kulturer och samtidigt få se världen. Detta var mitt absolut störta drömjobb när jag gick i mellanstadiet.
• Polis - Då går vi ännu längre tillbaka. När man skrev i "Mina vänner"-böcker och frågan kom om vad man ville bli när man blev står, står det polis i varenda en. Jag ville (länge...!) stå på lagens sida och hjälpa alla mina medmänniskor att ha ordning i samhället. Få vara ett objekt för att människor ska få känna trygghet. Det som stoppade mig var när jag insåg att jag kanske möjligen någon gång i mitt liv hade varit tvungen att skada någon allvarligt och kanske till och med ta livet av någon. 

Så du som har ångest eller känner stress över att du fortfarande inte bestämt dig. Gör inte det! Jag tror nog att alla människor ändrar dig 7011000 gånger innan de hittar rätt. Om de inte ändrar sig nu, gör man säkert det när man passerat 30, eller 40, kanske till och med 50. Min mor studerar till undersköterska nu och hon är över 50. Det är absolut inte försent för henne heller!

Boost åt mig själv (en lång sådan!)

Jag gjorde en insikt idag på tåget. En insikt som kan ses som ganska livsavgörande, åtminstone från mitt perspektiv men kanske inte för omgivningen. Jag har insett mitt kall i livet, eller ett av mina många! Jag tror jag vet varför jag flyttar på mig hela tiden. Ja, jag har valt att byta bort ordet fly mot flytta på mig för det är det jag gör.
Varför lämnade jag teatern när jag hade som mest att säga till om? Varför får jag för mig att boka en gympasal 4 timmar i veckan, för att sen strunta i att gå dit? Varför startar jag upp hundratals projekt i mitt liv utan att komma fram till en final? Jo, jag har grunnat i det här fram och tillbaka och tror jag kan ha åtminstone en förklaring. En förklaring av många. Jag vill vara den som lämnar över facklan. Jag vill få andra att våga det jag har påbörjat och utnyttja mina entreprenöriella egenskaper till att vara en motor för andra. Jag planterar blomman, men andra vårdar den. För att ta exempel ur mitt eget liv, tre ganska tydliga exempel.

1) När jag första gången tackade ja till att göra en koreografi på Rickarums byateater såg jag inte mig själv vara kvar på teatern som koreograf 10 år senare. Jag såg möjligheten för en ensemblemedlem att göra koreografi istället för att ta in en utomstående, för att på det sättet kunna känna av gruppen på ett helt annat sätt. Eftersom man som gruppmedlem känner till både förutsättningar och förmågor. Det gör man inte när man kommer utifrån, vilket gör att man (tyvärr) sätter en lägre ribba än vad gruppen faktiskt klarar av. I den stunden såg jag mig som personen som sprang med första stafettpinnen, för att sen lämna över den till andra medlemmar. Jag skulle vara den som vågade göra de första stegen, men jag skulle inte "behålla" den makten för alltid. Och mycket riktigt, idag ser jag andra medlemmar som skapat danser och vågat ta ansvaret för att skapa danser. Likaså regi och producering.

2) Mitt första år på KPS fick jag en galen idé. Att jag skulle testa "gymnasieleken" från C4 fast på eftergymnasial nivå. Att gömma godis på skolan som alla skulle få leta efter. När jag lämnade fram förslaget var många i personalen skeptiska, men gav mig några hundralappar för att kunna köpa lite chokladtomtar att gömma. Detta blev en succé! Och istället för att ge mig skeptiska blickar hyllas jag nu istället av både personal och andra elever. Detta gjorde att nya projekt kom igång och jag landar nu stadigt på 7 arrangemang under mitt initiativ. Men precis som med koreografin var inte mitt syfte att vara den enda som sysslar med detta. Jag ville inspirera andra till att våga göra dessa ting för sina skolkamrater för att skapa positiv energi på skolan - åt alla! Och även där lyckades jag lämna över stafettpinnen. Nu i år kommer jag fungera som en mentor för två nya som ska hålla lek-kommitén vid liv. Det gör jag stolt, med förhoppningen att kommitén aldrig kommer dö ut!

3) Lite hattigt så tog jag och en annan kille initivativ att boka KPS idrottshall två kvällar i veckan under mitt första år på skolan. Där finns inte så mycket jag kan nämna mer än att jag startade med lite styrkepass, lite badminton och volleyboll tillsammans med Dennis och Axel. Nu, tre år senare är hallen fortfarande aktiv. Varje tisdag och torsdag samlas elever för att idrotta tillsammans. *High five* även där.

Så nej, jag har inte flytt från de projekt jag startat. Jag har inte glömt att de finns och jag ångrar ingenting av de jag startat. Men jag vill genom min ostimulans och energi visa för andra att allt går om man vågar. ATt man ska våga tro på sina idéer och inte vara rätt för att testa!

Mina projekt är långt ifrån slut. Jag stannar inte vid koreografi, regi, producering av föreställningar, sista-minuten-utställningar, lekar, idrottshall, skattjakter och så vidare. Så fort jag märker att jag har något att ge, människor att motivera eller uppdrag att uträtta kommer jag stanna, tills det är gjort! Förstår visserligen att det inte kommer fungera i längden i livet att jämt flytta på sig, men så länge det är möjligt ser jag det som min livsstil. Jag vill använda min energi, åt att ge andra energi! Då blir jag stimulerad.

Jag må vara en kvinna med alldeles för mycket spring i benen ibland. Men om den kommer till nytta för att ge andra energi, är då energin dålig? 

Simple fact!

En del människor gör världen så mycket bättre, bara genom att finnas till! Nu ska Karlsson försöka hitta tillbaka till verkligheten efter 10 dagar i en bubbla!

Det kommer aldrig vara över för mig

Eskilstuna, Västerås, Kristianstad, Charlottenberg och Borås möts. Vad händer då? - Jo det blir en sjukt bra kombo! 

Jag kommer bära med mig er resten av mitt liv. Det spelar ingen roll hur många mil det är emellan. Jag kommer alltid ha er med mig, för ni har förändrat mig! Ni bar upp mig från ångestens djupaste dalar och fick mig att skratta igen, när jag trodde att lyckan var borta. För det kommer jag vara evigt tacksam! Tack för ett fantastiskt år pojkar. M.a.t.s är oslagbara! 

Hoppas ni en dag kan se er själva från mina ögon och inse hur otroligt fantastiska ni är. Ni förtjänar det bästa!

Jag vet inte hur man gör

Titeln kanske är lite missledande, men jag vet inte hur man sammanfattar de otroliga åren jag har haft i Värmland. Ett sätt är väl att slänga ihop bilder som jag mår bra av i ett bildspel. Bilder som får mig att le, tillsammans med en låt som också får mig att le! 

Jag blir helt klart sugen på att gå kvar, för på något sätt är jag inte mätt på Värmland än! Och ja, jag vet att det står kvar så att jag kan hälsa på även nästa år och åren efter det. Men ändå så känns det inte nog! 

Jag har fått så otroliga vänner när jag bott här och ett så mycket bättre självförtroende. Jag har skrattat varje dag och har mått som bäst. Underbara människor, ni är helt fantastiska. Var och en av er!

Kommer aldrig glömma denna tiden! 

Btw! Jag vet att det är en månad kvar tills jag tar examen men separationsångesten är ett faktum och jag vill INTE sluta! Nu har jag som roligast och har hittat personer som får mig att må så sjukt bra. Det sista jag vill nu är att flytta ifrån er! 

Jag kommer vara en trogen återkommande besökare i höst, både i Värmland och lite överallt i Sverige! 

att välja glädjen

Lilla Evelina. Om jag kunde åka tillbaka i tiden och ge dig några råd skulle det vara följande!

1. Anpassa inte dina åsikter för att passa in i mängden. Våga stå utanför normen, för det kommer göra att du hittar dig själv. 

2. När du börjar känna längtan att flytta hemifrån, så förverkliga tanken oavsett hur din sitation ser ut. Du kommer fixa allting ändå. Om du vill flytta hemifrån kommer du kunna få ett extrajobb som gör att ekonomin går runt. 

3. Lyssna på magkänslan! Den kommer göra att hela livet formar sig, precis så som du vill ha det!

Jag ångrar ingenting i mitt liv. För allting som skett har skett av en anledning och format mig till den jag är idag. Men ibland önskar jag att jag kunde säga åt mig själv, där för 10 år sen, att vissa saker fick mig att må väldigt dåligt helt i onödan. Jag kunde valt glädjen, men istället valde jag anpassningen och genom det att må dåligt, vilket var ett grymt stort misstag! Idag väljer jag alltid glädjen, och de som vänder mig ryggen då var aldrig äkta från första början. En sann vän vågar glädjas för andras skull, istället för att visa avund. 

en vänskap så stark

Fick idag äntligen träffa min Madde för första gången på evigheter. Tror det var typ ett år sedan vi träffades sist så det var verkligen på tiden! Vi har så mycket minnen tillsammans vi två. Vi lärde känna varandra 2007, genom våra dåvarande pojkvänner som höll ihop, och har sen dess varit varandra trogna. Sen jag flyttade har jag ett par stycken som jag vet var jag har när jag kommer hem, inte så många, men det finns ett par. Madde är en av dem!
Det spelar ingen roll hur länge vi är utan varandra. När vi ses igen så är det precis som att ingenting har hänt! Vi uppdaterar varandra, skrattar och försöker hänga med i varandras liv.
Din vänskap värderar jag högt Madde! Ta hand om dig.

Young and Beautiful

Känslan när ens älskade skickar länken till en låt och förklara att "Ja älskling, det kommer jag göra!". Du förstår inte så mycket men sen lyssnar du. Du analyserar texten samtidigt som ett leende smyger sig fram i ansiktet. Ja älskling, de kommer jag göra! 

Det är nu jag vet att jag verkligen älskar dig!
Och ja Robert, jag kommer älska dig också, även när du är gammal och hårlös!

Home

En påminnelse om det viktigaste i livet, mina relationer. Den här låten betyder mycket för mig. Den påminner mig bara om det positiva i mitt liv - Robert, familjen, Rickarums Byateater, Skåne, Sara, Ljungen - allt det där som jag vill bära med mig resten av mitt liv. Varför kan inte de där påminnelserna alltid vara registrerade och att man påminns automatiskt när man blir nere. 

Just därför gör man en tavla av orden och sätter de på väggen. Så jag påminns om det varje morgon när jag vaknar! 

Skåne, snart kommer jag hem!

Robert, snart kommer jag hem!

ångest

Jag vet att jag är typ sämst på att uppdatera, men det finns skäl till det.

1. Jag lever nu för tiden utan internet. Vill prova att sluta vara beroende av internet för datoranvändade och grejer. Påminna mig om hur jag levde och fick dagarna att gå innan internetet kom till världen, typ!

2. Jag brottas med någon typ av ångest nu för tiden. Jag trycker ner mig själv jämt och får mig själv att inte tro på min egen framtid när de kommer till arbete och framgång.

- men du är ju hur driven som helst

- du kan gå hur långt du vill, för du har en motor i dig som aldrig kommer stanna

- du kommer klara allt, kolla bara på alla projekt du faktiskt genomfört i ditt liv

Detta är ord jag hör när jag nämner att jag inte tycker jag presterar. På något sätt tar jag åt mig men ändå inte. Jag kan inte ta orden på allvar, eller jo jag tar dem på allvar, men jag kan inte säga de till mig själv. Jag  kan inte säga åt mig själv att jag är så jävla bra på något. Jag tror jag behöver lite stimulans i mitt liv. Något sätt för mig att få ur mig alla mina känslor. Tips? 

I helgen får jag medicin iallafall. Robert kommer till Kristinehamn och han av någon kan hantera mig när jag går in i dessa perioder och han kan ge mig vardagsglädjen tillbaka. Det här med distansen blev jobbigare än jag trodde, men jag ska klara detta för jag SKA ha min examen 4 juni 2014. 

"Jag kan klara allt, jag har för fan bestigit Glittertind" 

- så lätt att skriva, men svårare att intala sig själv om!

Min fina ensemble. Ni anar inte hur mycket jag längtar efter er när jag mår såhär.
Tur att jag ska hem om två veckor!

Michael 15 år

15 år. Jag minns själv hur jag var den dagen jag fyllde 15. Det är väl som dagens inställning till att fylla 20 tror jag. Det är den ultimata åldern, det är då man är fri! Man inser så småningom att den friheten man har är att man får köra moped och börja vuxenmysa. Ett första steg in i vuxenlivet helt enkelt. Jag hoppas du får den bästa av dagar och jag ser fram emot att följa dig även när du fyller 18, 20, 25, 30, 40 etc.

Grattis på födelsedagen Michael Amarillo Asplund!

femton

15 månader tillsammans, jag älskar dig av hela mitt hjärta! 

Längtar till den 29;e när jag får pussa på dig igen!

bubblan spricker, minst en gång i månaden

Jag är hemma i Tollarp igen. Både skönt och lite sorgligt. Jag, precis som många andra, hatar att byta miljö! Det är klart att det är skönt att vara hemma vid allt det där som det innebär att vara vid, när man är hemma. Men att vara hemma innebär också att halva sängen återigen är tom, att den där bästa axeln i världen är långt härifrån och att den ljuva rösten och trösten bara kommer kunna finnas digitalt. Det suger! Sen är det ju så att första natten är den värsta, efter ett tag så känns det okej, men nu ligger jag och tittar upp i taket och vill inget annat än åka tillbaka till den där axeln.
Nej, efter examen är det slut på det här distansförhållandetramset! Då är det verkligen du och jag, vi två! Min fina underbara matälskande Robert. du och jag.

Tillbaka till verkligheten. Jag har ju faktiskt saker att verkligen se fram emot. Massa RBT och massa kul saker. Allt detta roliga kommer vara roligt också, de vet jag! Träffa alla på teatern, se Evali som nu tagit ett par trippande steg själv medans jag varit borta, se hur föreställningen har vuxit de första föreställningarna. Det är roliga grejer, verkligen! Men det saknas en bit av hjärtat och den delen kan inte ens teatern fylla upp. Teatern har en helt egen del av mitt hjärta i sin ägo!

Från förra året i Grythyttan. Har inte hunnit redigera de nya! Robert och Ella (systerdotter).

Den vackraste stunden i livet

Var den när du kom ! 1 år, 1 månad, 2 dagar! Jag älskar dig min Lillfis :)

Hetsig tid nu, men tur att det är kul grejer som händer i mitt liv. Trots den examensdag som nalkas mår jag förvånansvärt bra, även om hjärtat gör ont när jag tänker på de hejdåkramar som kommer närmre och närmre! 

trygghet vs. otrygghet

Tänk vad otrygg man kan känna sig helt plötsligt! Jag och Robert brukar kunna vara ifrån varandra ett par veckor utan problem, men nu är det olidligt och nu pratar vi om nästan en vecka! Jag känner mig otrygg, stressad och ensam bara för att han inte är här. Han har verkligen blivit en del av mig utan att överdriva. Jag behöver dig för att min motor ska gå runt! Du är det bästa som har hänt mig.

Helt galen känsla detta. Har aldrig känt såhär för någon förut. Jag vill göra allt för och med dig och ingenting i världen kommer kunna få mig att lämna dig, min prins!

Grejen egentligen är att jag på senare tid har visat tendenser till väldigt mycket överaktivitet (nej, jag följer inte ADHD-"trenden", men däremot har jag ringt en rådgivare eftersom jag fått sömnproblem).  Jag har otroligt svårt att kontrollera min egen energi vilket gör att jag gör hundra saker samtidigt istället för en sak i taget. Robert är den enda som kan få mig att kontrollera energin och andas mellan mina handlingar. När jag inte är med honom tappar jag kontrollen igen och gör saker tills jag blir yr för jag kommer på att just de, jag åt aldrig! Han ser till att jag vänjer mig vid ett humant mönster, för just nu vet inte min kropp vad det är. 

Jag är fullt medveten om att jag inte kan ha honom med mig överallt resten av mitt liv, men det är en sån trygghet att ha honom hos mig för jag vet att han kan få mig att lugna ner mig när stressen är på väg att öka och jag gör mer än vad min kropp orkar. Han ser det när inte jag ser! Då känns de bra för mig att kunna ha honom vid min sida till jag hittar ett eget mönster!

Jag älskar dig, min fina Robert! 

Om 23 dagar flyger vi

lära sig uppskatta tid

Jag lär mig verkligen uppskatta tiden när jag är hemma. Tiden har gått så otroligt fort. Imorgon har mina fyra dagar här passerat och jag beger mig vidare mot nya äventyr. Dessa fyra dagar har gått olagligt fort, men det har varit så otroligt skönt att få vara hemma med min mor och fått ta hand om mig själv!

Jag uppskattar verkligen varje minut jag har här hemma. Jag vaknar tidigt automatiskt för att ta vara på dagarna och jag lägger mig relativt tidigt. Tiden hemma är verkligen speciell!

Om jag dör imorgon

så ska ni inte ha någon begravning i en kyrka där alla är svartklädda, sjunger tre psalmer och sen lägger ner mig i jorden. Efteråt äter ni billig gräddtårta färdig från ica som kyrkan bjuder på och gråter, beklagar sorgen till min familj och sen försöker gå vidare och minns allt som något jobbigt!

NEJ! När jag dör ska jag ha min begravning i en lokal som betyder något för mig. Alla ska vara klädda i glada färger och sjunga glada sånger, typ teatersånger och härliga musikallåtar! Ni ska ha blommor i håret och efteråt ska ni ha picknick i en trädgård där ni äter chokladöverdragen prinsesstårta för det är min favorittårta. Om det är snö ute får ni sitta inne men sitta på golvet och låtsas att ni har picknick. Ni ska skratta och vara glada och fira att jag levt istället för att sörja att jag är borta. På kvällen ska ni ha en stor fest där ni spelar musik som påminner er om mig, så att jag på det sättet får leva kvar hos er. När jag dör är jag inte borta. Det är bara skalet som har dött, min själ är kvar hos er. Så fira själen och minns mig med ett leende på läpparna! Om jag var en glad tjej när jag levde som spred glädje, så fortsätt vara glada även när jag är borta för det jag åstadkom är evigt.

Beroende på när jag dör...
Ung: Min aska sprids ut i havet (östersjön) eller bosarpssjön så när ni ska sörja går ni och sätter er på stranden istället för att gå till en kyrkogård. Tänker en stund.
Gammal: Begravas bredvid min älskade, eller där min älskade planerar att ligga när den går bort. På en vacker plats!

Ps: Kände mig tvungen att föreviga detta någonstans efter att ha sett Torka aldrig tårar utan handskar för tredje gången!

Allt förändras med tiden

Jag minns när jag var liten. Fast egentligen var jag inte liten. Egentligen var jag en vilsen tonårstjej, så tonåring! När tanken att stanna i skåne var självklar. Att bo i hus utanför Tollarp (hemorten) tillsammans med man och två barn i ett rött hus med vita knutar. När jag alltid skulle umgås med samma personer och leva i en lyckobubbla hela livet. Sen någonstans runt tiden då bilden med studentmössan togs, då förändrades allt! Jag träffades av en blixt och ville helt plötsligt träffa nya människor utan att säga farväl till det gamla.

Det blir sällan som man tänkt sig. En del har jag fortfarande stadig kontakt med, medans vissa förvsvann tillsammans med tidsvattnet. Mitt hjärta slår fortfarande för många av er och jag glömmer aldrig dem som kramat mig när jag varit ledsen, som skrattat tillsammans med mig långt ut på nätterna, som vandrat från biljard tillsammans med mig som de starkaste människorna i världen och som funnits där genom både skratt och tårar. Jag glömmer er aldrig! Fina vänner, fina människor, mina hjältar!

Men nu skriver jag från ett annat perspektiv helt plötsligt. Jag levde inte alls kvar i den där bubblan. Istället lämnade jag bubblan och flyttade "till ett land långt långt borta" där jag nu har utvecklats till en ny Evelina. Klart att spår av den gamla finns kvar. Jag älskar fortfarande disney och brinner för att hålla idélla verksamheter vid liv, men jag är någon annanstans just nu. Om jag kommer återvända eller inte, det kan jag inte svara på eftersom allt förändras med tiden. Det kan jag verkligen tala för nu också. Allt förändras med tiden, även jag! Men jag kommer fortfarande vara Evelina, den Evelina jag är menad att vara. Evelina som älskar och hyllar livet, som vill kramas mycket och dansa genom nätterna. 

Evelina kommer alltid att finnas kvar, men i vilken form vet jag inte. Det vet ingen, för allt förändras med tiden!

Differensen är egentligen inte särskilt stor

Jag har fått insikter, behövliga insikter! Det som rör mig och min framtid. Att jag har saker att ta tag i, sånt som inte kan planeras in i en kalender utan saker jag borde ta tag i när tiden är rätt. Jag har mycket att uträtta och mina vägar går åt olika håll, men målet ligger på samma plats. Det är så mycket jag vill göra, både för mig själv och andra! 

Min strävan efter ett "vanligt Svensson-liv  får vänta ett bra tag till. Vad som nu är ett så kallat vanligt Svensson-liv vet jag inte riktigt exakt, om det nu finns någon typ av definition på det vilket jag inte tror. Jag längtar efter det liv som för mig kommer vara vanligt - det lät mer rätt, mer jag! 

Jag är kluven, mina kamper är många, därför väntar också många vinster och förluster. Jag kommer iallafall se till att bli hörd, jag kommer se till att skapa reaktioner!

'Ge oss reaktion vi kräver ett erkännande

Att minimera oss är inget alternativ'

det tog allt för många år för mig att äntligen bli fri

det har slitit mig itu

det fanns ingen bara du

men jag är lyckligare nu

Jag ska bli fri

Vet inte vad, vet inte när, bara att något började här... 
Jag ska bli fri, och jag ska bli, 
en del av din värld