Fruktan

Denna ständiga rädsla. Man kan inte riktigt svara på varför man är rädd för allting som man är rädd för, man vet bara att man är de. Jag har tagit tag i min fruktan och bearbetar det bit för bit. Rädsla och fruktan som varit i mig i så många år, men som jag nu äntligen snart kan säga är borta. Att kunna sitta och dingla med benen ovanför porlande vatten är snart inte en omöjlighet, snarare tvärtom. Så många år har jag varit rädd för något så simpelt men nu är det snart slut på de. Jag ska kunna sitta på bron, ta en cigg eller två, prata om vardagliga problem samtidigt som jag lyssnar till vattnets porlande ljud och njuter av dofterna omkring. Så många vet inte hur långt har jag har kommit i mig själv de senaste året, men ni har ingen aning om hur mycket jag utvecklats. Att slua frukta så mycket har varit en väldigt stor del i min utveckling. Nu ska jag snart kunna vinka ett permanent adjö till min sista fobi, som jag hoppas för alltid ska vara borta. Sen finns det fortfarande självklara rädslor kvar. Rädslan att mista mina nära och kära kommer givetvis alltid vara kvar. Enligt mig går det inte att bearbeta en sådan rädsla och jag tror inte jag hade velat det ändå. Vill måna om mina nära och kunna vara rädd om dem till 100%. Men att jag ska vara fobifri tills jag är tjugo är verkligen ingen omöjlighet, snarare tvärtom!