Att jag sitter och är så ledsen för att jag inte ska få träffa min pojke på elva dagar. Då tänker jag på de som inte ens har någon att älska, eller som älskar en tillbaka. Så gnäller jag för att jag inte får träffa den jag vill vara med på elva dagar. De dagarna går ju fort om man jämför med de som söker efter kärlek hela livet.
Men på något sätt blir jag inte nöjd ändå! Jag vill vara där han är, inte hela tiden för hans skull, men annars hela tiden. När han inte har annat för sig liksom!
Min separationsångest har aldrig varit sån som den varit inatt och idag. Sov ovanligt dåligt inatt & har varit ovanligt ledsen hela dagen och är fortfarande ledsen, men även arg på mig själv för att jag gnäller. Inte bara för att jag inte ska träffa Robert på länge, utan för att jag snart även separeras från min fina klass!
Vill ju inte bli en gnällig tjej som är jobbig att vara med. Vill att mina vänner ska vilja vara med mig och inte tycka det är jobbigt! Just nu mår jag inte bra psykiskt, men hoppas det vänder väldigt snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar