Nu går det bättre! Har den konstiga vanan att gråta varje gång jag separeras från Robert. Den här gången var inget undantag. Grät en stund när jag kom till elevhemmet för att han åkt. Men jag är så glad att han åkt, för han kommer ha det så sjukt roligt och hans sällskap är det bästa jag kan tänka mig. Så varför då gråta av tillfällig separationsångest (och lite orolighet för jag är den mest paranoida människa som finns när de gäller flygplan, typ)
Det är väl såhär när man tycker så mycket om någon som jag tycker om honom. Jag har verkligen hittat min drömprins som jag trodde jag aldrig skulle hitta. Efter mitt förra förhållande hade jag nästan gett upp om att hitta kärleken eftersom inget verkade fungera. Men här har jag mannen för mig!
Den man jag alltid kan vara mig själv med. Som accepterar mina brister och låter mig växa. En som står ut med att jag är seg på morgonen och pigg på natten, men som ändå håller om mig tills jag somnar oavsett hur lång tid det tar. Som alltid tar hand om mig. En man som är lika nyfiken och driven som jag. Den mest snälla och ödmjuka människa jag någonsin träffat. Du tog mitt hjärta med storm och jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar