Tänk vad otrygg man kan känna sig helt plötsligt! Jag och Robert brukar kunna vara ifrån varandra ett par veckor utan problem, men nu är det olidligt och nu pratar vi om nästan en vecka! Jag känner mig otrygg, stressad och ensam bara för att han inte är här. Han har verkligen blivit en del av mig utan att överdriva. Jag behöver dig för att min motor ska gå runt! Du är det bästa som har hänt mig.
Helt galen känsla detta. Har aldrig känt såhär för någon förut. Jag vill göra allt för och med dig och ingenting i världen kommer kunna få mig att lämna dig, min prins!
Grejen egentligen är att jag på senare tid har visat tendenser till väldigt mycket överaktivitet (nej, jag följer inte ADHD-"trenden", men däremot har jag ringt en rådgivare eftersom jag fått sömnproblem). Jag har otroligt svårt att kontrollera min egen energi vilket gör att jag gör hundra saker samtidigt istället för en sak i taget. Robert är den enda som kan få mig att kontrollera energin och andas mellan mina handlingar. När jag inte är med honom tappar jag kontrollen igen och gör saker tills jag blir yr för jag kommer på att just de, jag åt aldrig! Han ser till att jag vänjer mig vid ett humant mönster, för just nu vet inte min kropp vad det är.
Jag är fullt medveten om att jag inte kan ha honom med mig överallt resten av mitt liv, men det är en sån trygghet att ha honom hos mig för jag vet att han kan få mig att lugna ner mig när stressen är på väg att öka och jag gör mer än vad min kropp orkar. Han ser det när inte jag ser! Då känns de bra för mig att kunna ha honom vid min sida till jag hittar ett eget mönster!
Jag älskar dig, min fina Robert!
Om 23 dagar flyger vi
