Jag är hemma i Tollarp igen. Både skönt och lite sorgligt. Jag, precis som många andra, hatar att byta miljö! Det är klart att det är skönt att vara hemma vid allt det där som det innebär att vara vid, när man är hemma. Men att vara hemma innebär också att halva sängen återigen är tom, att den där bästa axeln i världen är långt härifrån och att den ljuva rösten och trösten bara kommer kunna finnas digitalt. Det suger! Sen är det ju så att första natten är den värsta, efter ett tag så känns det okej, men nu ligger jag och tittar upp i taket och vill inget annat än åka tillbaka till den där axeln.
Nej, efter examen är det slut på det här distansförhållandetramset! Då är det verkligen du och jag, vi två! Min fina underbara matälskande Robert. du och jag.
Tillbaka till verkligheten. Jag har ju faktiskt saker att verkligen se fram emot. Massa RBT och massa kul saker. Allt detta roliga kommer vara roligt också, de vet jag! Träffa alla på teatern, se Evali som nu tagit ett par trippande steg själv medans jag varit borta, se hur föreställningen har vuxit de första föreställningarna. Det är roliga grejer, verkligen! Men det saknas en bit av hjärtat och den delen kan inte ens teatern fylla upp. Teatern har en helt egen del av mitt hjärta i sin ägo!
Från förra året i Grythyttan. Har inte hunnit redigera de nya! Robert och Ella (systerdotter).
