Alla är vi rädda

Alla människor är rädda för något. Varje individ är unik för sin rädska. Både orsak och utveckling av ens rädsla. När jag var fem år så gick jag runt på fälten som ligger runt mitt hus. Jag hade en somrig klänning på mig för vi skulle på släktkalas på kvällen. Jag gick på äppelodlingen som ligger på andra sidan bäcken av vårat hus. Jag skulle sedan gå över men det var för långt till träbron så jag började leta efter en plats att gå över. Till slut hittade jag en träbro. Den var ganska rutten men nära vattnet så jag började gå helt oförstående om vad som är farligt och ofarligt.

Efter bara ett par steg så brakar träbron och jag faller ner i min fina sommarklänning i geggigt bäckvatten med lera på bottnen. Trots min lätta vikt så börjar jag sjunka sakta. Av ren panik så gör jag allt för att komma upp. Till slut lyckas jag få tag om den ena stocken som höll upp den ruttna träbron. Därifrån hasar jag upp fötterna på land så att jag kommer upp. Rädd och gråtandes springer jag hem och förklarar allt gråtandes för mamma. Jag möts av ilska för att jag förstört min nya klänning. Jag berättade inte vad som hänt med bron för henne och det har jag fortfarande inte gjort, ty idag anser jag mig ha blivit för "gammal" så känns bara dumt att ge henne skuldkänslor.

Nu kanske ni undrar varför jag skrev ner den här historien. Det är av den enkla anledningen att varje gång jag är ute och man ska gå över en träbro. Jag börjar alltid springa av ren panik att bron ska brista. Folk börjar antingen skratta eller idiotförklara mig vilket tär väldigt mycket på mitt psyke. Det är en fobi jag har, fobi för träbroar! Jag ska konfrontera den så småningom. Men så småningom är inte nu, så ha överseende med att jag springer över träbron om jag ens påbörjar övergången.

Alla har vi våra rädslor, right? Och min är träbroar!