Varför lämnade jag teatern när jag hade som mest att säga till om? Varför får jag för mig att boka en gympasal 4 timmar i veckan, för att sen strunta i att gå dit? Varför startar jag upp hundratals projekt i mitt liv utan att komma fram till en final? Jo, jag har grunnat i det här fram och tillbaka och tror jag kan ha åtminstone en förklaring. En förklaring av många. Jag vill vara den som lämnar över facklan. Jag vill få andra att våga det jag har påbörjat och utnyttja mina entreprenöriella egenskaper till att vara en motor för andra. Jag planterar blomman, men andra vårdar den. För att ta exempel ur mitt eget liv, tre ganska tydliga exempel.
1) När jag första gången tackade ja till att göra en koreografi på Rickarums byateater såg jag inte mig själv vara kvar på teatern som koreograf 10 år senare. Jag såg möjligheten för en ensemblemedlem att göra koreografi istället för att ta in en utomstående, för att på det sättet kunna känna av gruppen på ett helt annat sätt. Eftersom man som gruppmedlem känner till både förutsättningar och förmågor. Det gör man inte när man kommer utifrån, vilket gör att man (tyvärr) sätter en lägre ribba än vad gruppen faktiskt klarar av. I den stunden såg jag mig som personen som sprang med första stafettpinnen, för att sen lämna över den till andra medlemmar. Jag skulle vara den som vågade göra de första stegen, men jag skulle inte "behålla" den makten för alltid. Och mycket riktigt, idag ser jag andra medlemmar som skapat danser och vågat ta ansvaret för att skapa danser. Likaså regi och producering.
2) Mitt första år på KPS fick jag en galen idé. Att jag skulle testa "gymnasieleken" från C4 fast på eftergymnasial nivå. Att gömma godis på skolan som alla skulle få leta efter. När jag lämnade fram förslaget var många i personalen skeptiska, men gav mig några hundralappar för att kunna köpa lite chokladtomtar att gömma. Detta blev en succé! Och istället för att ge mig skeptiska blickar hyllas jag nu istället av både personal och andra elever. Detta gjorde att nya projekt kom igång och jag landar nu stadigt på 7 arrangemang under mitt initiativ. Men precis som med koreografin var inte mitt syfte att vara den enda som sysslar med detta. Jag ville inspirera andra till att våga göra dessa ting för sina skolkamrater för att skapa positiv energi på skolan - åt alla! Och även där lyckades jag lämna över stafettpinnen. Nu i år kommer jag fungera som en mentor för två nya som ska hålla lek-kommitén vid liv. Det gör jag stolt, med förhoppningen att kommitén aldrig kommer dö ut!
3) Lite hattigt så tog jag och en annan kille initivativ att boka KPS idrottshall två kvällar i veckan under mitt första år på skolan. Där finns inte så mycket jag kan nämna mer än att jag startade med lite styrkepass, lite badminton och volleyboll tillsammans med Dennis och Axel. Nu, tre år senare är hallen fortfarande aktiv. Varje tisdag och torsdag samlas elever för att idrotta tillsammans. *High five* även där.
Så nej, jag har inte flytt från de projekt jag startat. Jag har inte glömt att de finns och jag ångrar ingenting av de jag startat. Men jag vill genom min ostimulans och energi visa för andra att allt går om man vågar. ATt man ska våga tro på sina idéer och inte vara rätt för att testa!
Mina projekt är långt ifrån slut. Jag stannar inte vid koreografi, regi, producering av föreställningar, sista-minuten-utställningar, lekar, idrottshall, skattjakter och så vidare. Så fort jag märker att jag har något att ge, människor att motivera eller uppdrag att uträtta kommer jag stanna, tills det är gjort! Förstår visserligen att det inte kommer fungera i längden i livet att jämt flytta på sig, men så länge det är möjligt ser jag det som min livsstil. Jag vill använda min energi, åt att ge andra energi! Då blir jag stimulerad.
Jag må vara en kvinna med alldeles för mycket spring i benen ibland. Men om den kommer till nytta för att ge andra energi, är då energin dålig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar