Uppskattningen kommer i efterhand

När man sitter som jag gör nu. Ensam hemma tillsammans med sina tankar i total tystnad så blir det lätt att man tänker tillbaka på gamla tider. När jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag inget annat än tanken "vad fan va jag för brud innan egentligen". Ibland funderar jag även på hur mina vänner faktiskt kunde stå ut med mig med min höga volym, ättriga beteende och uppmärksamhetsberoende. Jag var sån i princip hela högstadiet och ändå så höll mina vänner fast vid mig. Precis som att de visste att den där jobbiga personen skulle försvinna så småningom när jag mognat lite mer. Men ändå, hur kunde alla stå ut med mig!

Det är nu jag inser vilka som faktiskt är mina riktiga vänner. Det är de som gav mig en andra chans, de som visste att jag kunde bättre än vad jag visade då! Det är dem som står vid min sida idag och säger "gud vilken bra tjej du blivit!" för jag känner inom mig och i hela kroppen att jag har bättrat mig. Jag bryr mig om mina vänner på ett helt nytt sätt, jag är inte alls lika beroende av uppmärksamhet för jag vet att mina vänner ser mig ändå även om jag inte alltid syns och hörs!

Men jag vet fortfarande många människor som måste synas och höras för att må bra! Jag klandrar dem inte för jag har själv varit i precis samma sits som dem. Men förhoppningsvis inser de samma sanning som jag precis har insett. Man behöver inte uppmärksamheten. De sanna vännerna finns där och ser dig även om du inte skriker 24 timmar om dygnet eller gör dig till inför alla människor! Dem finns där för dig, alltid!

Jag och Tess under Polenresan 2006